Smakligt smide

Det tar ingen tid att mata sig ut från city, passera närförort, betongförort och sovstad för att sedan kliva rakt ut bland mjölkdjur och idyll. Man glömmer bort det där. Från det som kallas Sveriges centrum är det geografiskt extremt nära till allt det där som man gärna betraktar som lite mer på riktigt. Dialekten är också autentisk. Stockholmsk. Man får först inte ihop ”tugget” med det Calle Tesch berättar. Han är uppväxt på lantbruk med kor och allt, ett värv som han senare tog över tillsammans med sina bröder. Men runt millennieskiftet såldes djuren och gården delades upp. Calle valde att bli sin egen. Bli smed. En ledtråd finns att finna i fotoalbumet på fikabordet. Det är skarven mellan 1960- och 70-tal och det är mopedprojekt. Efter mopedprojekt. 

– Det var ju det enda sättet att kunna ta sig till varandra, man drog till stranden eller kollade in bonnskrotarna. Jag började skruva sönder grejer i tioårsåldern och avverkade säkert tio moppar innan jag fyllt femton, säger Calle. 

Moppar fanns överallt och kostade ingenting. De var som gjorda för praktiska självstudier och adrenalinbelönande när de mot alla odds smällde igång.

– Det blev alltid en näve brickor över när man satt ihop en Sachs. Men den startade alltid. 

Smedjan vi sitter i har han byggt själv. Den är utrustad för att klara alla sorts jobb och det vibrerar av händighet var man än tittar. Händighet och känsla för ordning. Runt fikahörnan är det mopedestetik och vansinne sorterat i precisa högar. Ursnygga moppar står noggrant placerade i hyllor, det är mätare, vevslängar, kåpor, fälgar, allt. Möjligen skulle mängden kickfärdiga motorer överträffas av det säljkillarna i nylonskjorta på Fichtel & Sachs packade in VW-bussen 1965 för att dra till maskinexpo i ett plåtklätt mässområde i Sydtyskland. Möjligen.


Calle är precis hemkommen från USA. Han fick sälja ett knippe moppar för biljetten, men det var det värt. Filmklippen har trillat ut på Facebook under ett par veckors tid, ett gäng om tio kompisar har sniffat runt på Harley Davidson på amerikanska backroads. Även det en logisk fortsättning på bilderna i albumet. Den där längtan efter frihet. Lika verklig idag som då, men Calle är snabb att påpeka:

– Men det är mer känsla med moppe, faktiskt. När endorfinerna kickar in och man drar iväg på rally med kompisarna. Det är häftigare.

Och mycket moppe har det blivit. I början av 1990-talet var det fortfarande billigt med moppegrejer. Calle samlade på sig. Renoverade, byggde, sålde av. 

– Det var väl ett sätt att sona sina brott från tonåren. Istället för att skrota byggde jag ihop hela moppar. Jag gillade Crescent och Sachs från början och det blev mer av en sport att leta grejer. Bara all den tid jag har lagt ner på att hitta plåtkåpor och kedjeskydd. Crescent Raket är formfulländad, så är det bara.
– Jag köper inget på Tradera och Blocket, det får andra hålla på mig. Att leta på marknader är en stor del av grejen för mig. 

Så här långt har ett 30-tal Compact och Raketare fått nytt liv. Kanske mer. Om startpunkten är en tom, misshandlad ram kan det bli en custom. Stilen är förfinad, hantverket och budgeten på en annan nivå, men man ser de grunddrag Calle och kompisarna snickrade ihop i maskinhallen som tonåringar. En lagom utvinklad gaffel. Coolare sadel. Snyggare detaljer. Motorer trimmade på riktigt. 

– Jag gillar korta projekt. När jag väl bestämmer mig renoverar jag eller bygger en moppe på någon vecka. Jag använder det som finns på hyllorna. Den senaste blev mörkblå bara för att jag råkade ha den färgen hemma.

Listor är grejen för Calle Tesch. Långa och korta projektlistor, men bara sådant som verkligen går att genomföra. Inga fluffiga långtidsdrömmar. Kanske fick han nog av det i politiken, han satt i fullmäktige i många år. Grundligheten märks på gården i Kvarnnibble. Metodiskt, bit för bit har han byggt ett bostadshus av en timmerstomme köpt i Estland, han har byggt dammar, rest gårdshus, garage – och en bensinpump. Grannen Åke har gått ett steg längre och uppfört en hel liten Shellmack, ett välkänt tillhåll för mopedligister med kaffesug. Calle fäster sig inte mer än nödvändigt vid sina kreationer. De vandrar ofta vidare, för en tid sedan såldes en Neptungrön Raketare till USA, där om någonstans platsar Björn Karlströms mästerverk! Runt knuten finns alltid en ny ram eller ett vrak som bönar om en ny chans. Exakt vad det blir hänger ihop med slump och lust. Ett kan man vara säker på när det gäller Calle Tesch. Det blir en Crescent.