Håltimmar

Han har nog aldrig burit strut. Hans Volvo PV fick turbo och var överraskande snabb. Andra vagnar som passerade hans garage är en Ford Tudor 1939 som tidigare legat i ett kärr och en T23 hotrod. Ofta var de ljusblå, Benny Wadells farkoster, så smeknamnet Benny Blåfot har nog sin förklaring just där. Eller så kan det härledas till en tung högertass. Nu skulle det tävlas på moped och Monar­scootern drogs fram. Den stackars ILO-motorn fick lustgas och varvade faktiskt som mest 12 800 varv. Trots det, eller kanske just därför, blev den snart utbytt emot en yngre motor.

I grunden handlar det om en helt vanlig moped född 1957 eller -58. Den fyrväxlade motorn från Zündapp är från sent sjuttiotal och har fått runt vevparti och förstärkt originalkoppling. Cylindern har modifierats med löst foder för att insugs/avgastiderna lättare skall kunna justeras. Topplocket är hemsvarvat. Vid tävling kommer gnistan från ett tändsystem av märke PVL, medan förgasaren på 24 mm föddes på en gokart. På bilderna har mopeden avgassystem ”för gatan”. Av samma orsak saknas även de wheeliebars som skyddar från runtslagning vid acceleration. De behövs när det vrids på rullen. För trots att maskinen tävlar i den beskedliga 50-kubiksklassen går det undan, tävlingsrakans 201 meter avverkas på låga tretton sekunder eller höga tolvor. Det är bra för en gammal skoter med högt luftmotstånd. Folk har svårt att förstå vad de ser när de nalkas denna maskin. Den typiskt femtiotalssvulstiga karossen är numera delvis transparent! Så mycket material är borttaget att betraktaren faktiskt kan se igenom vindskölden utan problem, och mopedens främre del lämnar knappt ens en skugga på asfalten. Det är som den frusits i ett ögonblick, på randen till att upphöra att vara moped. För att förstå projektets omfattning skall det nämnas att placeringen av varje hål är uppmätt med skjutmått, då den kurviga karossen gjorde det opraktiskt att använda någon form av mall. Alla som sedan har provat att borra i plåt med en vanlig borr vet ju att hålen blir trekantiga, så lösningen är att gå efter med en konisk plåtborr. Som avslutning används en vanlig försänkare för att ta bort det gradskägg som blir på baksidan.


– Jag får ofta frågan om den är på allvar. Och det är den ju. Fast kanske inte ändå, säger Benny. 

Tävlingstiderna skulle slipas en hel del om motorn var monterad i en lättare ram. Men att se ansiktet på de medtävlande som blir slagna av en veteranmoppe gör det värt besväret. Ibland är det roligare att hålla till strax under toppen. Hur man än ser på saken har den tagit snacket om viktkompensation till en ny nivå. Se bara på den minimalistiska sadeln.

– Jag har tagit någon längre tur på cirka fyra, fem mil men det kostar, man haltar i två dagar efteråt!

En annan fråga handlar om hur lång tid det tog att borra hålen, men det vet inte Benny själv. Han säger att han inte vill veta. Han lär ha börjat med vindskölden och så långt var det mest på skoj. Men precis som när man lägger ett stort pussel så var det svårt att sluta. När han till sist vaknade till sans hade han borrat och gradat av ett astronomiskt antal hål i den gamla godingen. Bara i motorkåpan är det 343 stycken. Vi räknade dem. 

– Men det hjälpte inte. Den blev knappt märkbart lättare. Enda skillnaden är att det drar kallt i alla lägen. 

Trots att Bennys hålborrade moped varit utställd både på Borlänges Hot Rod Show och Vägverkets museum är den inte i första hand byggd för att väcka uppmärksamhet på utställningar. Den är snarare ett resultat av ostoppbar nattlig verkstadsaktivitet. De av dygnets timmar där fantasi och verklighet flyter samman. För Benny är först och främst byggare, och nya idéer har redan tagit form. Därför kan han nu tänka sig att släppa den hålborrade till en ny ägare. Men utan motor. Den behövs till nästa galna skapelse. Blir det en Novolette i titan, en Crescent utan konturer?