En Florida från Colorado

Årligen importeras mängder av gamla amerikanare till vårt land. Kull på kull av femtioåringar växer upp, ungarna är utflugna, det ska cruisas i sakta mak fram till pensionen. Efterfrågan på stora vräkiga bilar är massiv. Vilket ändå inte riktigt lyckas förklara hur en liten amerikansk moped slank med bland bilcontainrarna. Hallå, Alloh! Vad var det nu då som blänkte där ute på altanen? Jo, Christer Alloh i Madängsholm som är av gammal ”knektasläkt”, såg solen glimma i ett mopedstyre.

– Mågen Janne importerar gamla jänkare och fick vid ett tillfälle med sig den här hem. Han tvingades dra den ur en väldig skrothög någonstans i Colorado och vet hur mycket jag gillar Puch. Han såg likheterna trots att delar saknades. I hemlighet ställdes skrotet utanför mitt hus. 

Den väldiga postorderfirman Sears, Roebuck & Co levererar sedan 1860-talet varor över hela USA, till alla stater och har nu för tiden en mängd varuhus. Genom åren har sortimentlistan vuxit sig komplett, innehållit allt en människa kan önska, sådant som möbler, husgeråd och leksaker. Redan i början av förra århundradet sålde man bilar. Under 1950-60-talen fortsatte Sears på inslagen bana med primitivt utformade amerikanska skotrar men också go- karts och minibikes. Någon egen tillverkning har aldrig skett, däremot en generös import. Ett brett utbud av mopeder och skotrar från österrikiska Puch och italienska Gilera, och förstås Piaggios välkända Vespa förekom en tid.

Inga dekaler skvallrade om ursprunget. Amerikanerna har aldrig varit bra på geografi. Allstate blev samlingsnamn när Vespa förvandlades till ”Cruisaire” och Puch-mopederna som vi i Sverige kallar för Alabama och Florida blev ”Compact” och ”Mo-Ped”. Motoriserat nöje utlovades. För den som aldrig tidigare prövat tvåhjulingar var Mo-Ped perfekt. Den mäktiga motorn var på 49 kubikcentimeter. Att som brukligt nämna motorvolymen i kubiktum hade varit ödesdigert, efter omvandling blev summan knappa tre kubiktum. Ynkligt. Snabbt hoppade reklamen vidare till formgivningen beskriven som elegant, av europeiskt snitt, och se ett litet erkännande smögs in att det var ”världsberömda” Puch som stod bakom bygget. Vespa, alltså Cruisaire, kostade 389 dollar och Mo-Ped bara 155 dollar under 1960-talets inledning. Vespan kunde beställas med sidvagn, Cushman med en riktig plåtklädd släpkärra. Bromsljus var den enda finess minstingen Mo-Ped hade att komma med. 


– Motorn är på 2 hk, med handväxel och ett jättehopp mellan de två växlarna. Backarna får inte vara branta. Tanken saknades men jag hittade en på E-Bay. Egentligen ska denna mer cremevita variant sitta på den röda versionen, men dekalerna var så välbevarade att jag slog till ändå.  

Christer tänker inte, som så många andra, renovera eller lackera om jänkaren. Bara sköta underhållet men vissa eftergifter har han ändå fått göra, som med vänster motorkåpa.

– Den saknades också så nu sitter där en med Puchmärket ingjutet, vilket är fel.  Framskärmen saknades också. Men Puch Automat såldes i samma blå kulör här. Det löste problemet.

När Christer startade motorn första gången hade bensin läckt in i motorn och svänghjulet blev till en eldkastare, men det förklarade ändå inte varför samtliga glödlampor en tid senare ständigt gick sönder. Det visade sig att amerikamodellen har 12 volts elsystem till skillnad från sina europeiska syskons 6 volt. Christer Alloh rullar fram en snarlik Puch Automat som jämförelse. Det mesta tycks vara identiskt. Ramen, fälgarna och kulören. Största skillnaden ligger i att den svensksålda versionen är modernt kickstartad och har automatlåda som en riktig amerikanare. 
Det hade aldrig Allstate Mo-Ped.