Dansk rågbröd

Barnavårdcentralen? Jaså, BFC! Som i Bröderna Christensens Fabriker i Skuderlöse. Från Danmark alltså. 1942 under brinnande världskrig startade Frede och Charles Christensen torvbrytning och expanderade sen raskt vidare med brikettillverkning och cementgjuteri, tillverkade även maskiner för det sistnämnda och 1949 kom en hjälpmotor för cyklar. 1950 släpptes de färdiga motorerna ut på marknaden. BFC Trollet som motorn kallades, var inverterad, cylindern pekade rakt neråt. Placerad på pakethållarens plats, drivande med stålrulle mot däcket, måste en stor bit av bakskärmen först sågas bort. Ett radikalt ingrepp, omöjligt att återställa. Bröderna Christensen märkte köparnas tveksamhet och tog fram en färdig moped med konventionell motorplacering till 1952. BFC Stafette.

Stilen var motorcykelns, lite tamare bara. Många tyckte modellen var snygg för än fanns inte så mycket att jämföra med. Stafette hade en storasyster vid namn Lynette, en lätt motorcykel som toppade 60 km/h. Lilla spinkiga Stafette gick hälften så fort och saknade kraftreserver inför branta backar lågvarvig och enväxlad som hon var. Trots låg vikt på 33 kg var den taniga skapelsen trögtrampad och startproceduren ansträngande. Jag hade själv en Stafette en gång, en ilsket grön som jag inte alls gillade eftersom den vägrade starta. Motorn bara puffade. Det visade sig att några grabbar råkat montera cylindern bak och fram, förgasaren hamnade på utblåset och vice versa. Björn Johnsson i Hägur vet inte så värst mycket om sin BFC Stafette typ 11 från 1953. Mer än att han gillar moppen. Såldes den ny en gång i tiden i Visby, eller lämnades den bara kvar likt en sommarkatt av någon samvetslös sommargäst? Tog den kanske ägaren på långturer till andra sidan ön? Bönpallen verkar hängt med sen början, avsedd för barnet kanske, knappast frugan väl!? 


Enkelhet präglar denna skapelse i allt utom de dubbla ramrören. Var en sådan utsvävning verkligen nödvändig när en ynklig ståltråd är det enda som håller kvar svänghjulskåpan, när bakbromsen är cykelns klena och baklyktan har en enkronas dimensioner!? Bensintanken påminner om den tidens brandsläckare och kan tyckas märkligt placerad, fastkilad mellan de övre och undre ramrören – rör som oväntat fortsätter vidare bakåt i brant vinkel. Man sitter mer ”i” än på Stafette vilket passar den kortväxte. Motorn driver, via ett kort A-rep, den väl tilltagna remskivan som centrerats i trampornas vevparti och i sin tur överför kraften till bakhjulet via en egen kedja. Torpedonavet får viss hjälp av framhjulets smäckra trumbroms att stoppa ekipaget. Lite klent är det allt. Men Danmark är platt. Gotland likaså. Björn Johnsson i Hägur har bara gott att säga om sin roströda Stafette.

– Snygg och lättstartad, precis som jag vill att mina mopeder ska vara. Han har en omfångsrik samling där varje exemplar hyllar principen om det omedelbart startklara och vackert patinerade. Björn hävdar bestämt, tvärtemot alla hittills kända rön, att hon dessutom är stark. Okej, låt gå för det då. 
Men blank, det är hon inte Björn.