Svensk skoter utan sting

Blicken är lite skev, överdrivet björnborgsk. Sulorna så långt isär att framdelen har anlänt innan bakändan ens kommit iväg. Makapär är kanske det ord som bäst beskriver Apollo Biet. Eller fiasko, men det låter elakt. Det är något väldigt rörande med dess långsträckta gestalt, ett svallande plåtskrov rågat av förhoppningar. Just det här exemplaret rullar vi ut ur P-O Åbergs skattkammarlada i Sörfors utanför Umeå. Om plåt kunde skrika efter hudkräm skulle den här behöva receptbelagd. På ena kanten blottas rost och i den andra försvinner blicken in i blåskimrande djupsilver och vackraste klarbärsrött. Ett typfall av Biet, de få som finns. 

Skotern var i praktiken så oduglig att ägarna inte orkade med dem. De gick illa på vägen, överhettade, tjuvnöp. Snart ställdes de undan för att möjligen ryckas till liv som lekredskap och sedan åter ställas in på en sämre plats. Få mil men med förvaringsskador, så ser överlevarna ut. Den här har bara en brukande ägare i göteborgstrakten. Därefter följde töcken och partihandlare. P-O fick ett paketpris i samband med köpet av sin Mustang Flying Horse (se sid 18). Som samlare går det inte att motstå Biet.

Varje industriprojekt har en given startpunkt. Apollo Biet och tvillingen Svalan Scooter kom till av två skäl, det ena smått befängt. Idén att möta inflödet av importskotrar från kontinenten hade sin bäring, särskilt Vespa som inledde sitt segertåg 1946. En marknad höll på att öppna sig och svensk kvalitet var ett argument som fortfarande betydde något. Men att utgå från ett lager av osålda, hopplöst föråldrade 128-kubiks tvåtaktsmotorer var ett präktigt felbeslut. Men direktör Eric Benson på firma John Benson Fabriks AB i Eskilstuna såg saken annorlunda. En svensk Vespa baserad på redan avskrivna investeringar, perfekt! Namnfrågan tydde på självförtroende, en hälsning till den italienska getingen. Några år senare skulle Herr Bensons tolkning av entreprenörsanda sätta en utombordare till världen, baserad på en utgången mopedmotor. Utgången blev inte annorlunda. 


Motortillverkaren JB behövde en komplett skoter för att sälja in idén till en extern tillverkare. Uppdraget gavs till Rune Monö, en skicklig formgivare som under dessa år byggde sig ett respekterat namn. SAS, Linjeflyg och ICA:s logotyper är verk av Monö. Han formgav Ljungmans bensinpumpar, flygplansstolar till Metropolitanplan och postbilen Tjorven. 

De första skisserna på skotern vecklades ut 1953. En spirande gallisk ådra märks, ännu inte full harmoni med hans sakligt problemorienterade sida – som fullt ut kan spåras i den vevdrivna smörbredningsapparat Monö utvecklade på 1960-talet med en kapacitet om 2 300 hårda brödskivor per timme med sex gram matfett på varje. Skotern gjordes färdig, men det frigjorda linjespelet från Monös skisser hade stelnat till något obegripligt, ubåtsaktigt. Efter att ha gått på friarstråt hos bjässarna i branschen sydde man ihop ett avtal med Svalan i Falun och Apollo i Värnamo. Men formen försvann längs vägen och det tycks som om Apollos Valentin Heurlin slöjdade ihop Biets kaross med Monös 14-tumshjul och grundstruktur i behåll. Ingen verkar riktigt veta idag, inte ens de allra mest hängivna entusiasterna. Prototypens tre kromlister är ett tema som kom igen några år senare när Heurlin skapade moped­bilen Mopsen – en tidningsföljetong i slutet av 1950-talet.

Det ska ha förekommit en trämodell i full skala, men intrycket är ändå att skoterprototypen växte ohämmat i båda riktningar. Att tala om att man ”fryste” designen inför produktionen är kanske att ta i, men någonstans slutade man att svetsa dit nya bitar och i det ögonblicket stod på arbetsbänken en abstrakt skulptur på som skulle kunna ha burit ordet ”födelse” i sin titel. Bakskärmen liksom morfade sig ur centralkroppen. För att kunna pressa priset under Vespas gällde det att få ut mesta möjliga av redan befintliga produktionsdelar. I Apollos fall innebar detta dubbla monterade standardstrålkastare vilket adderade en viss dramatik. Svalans tekniker nöjde sig med en enhet, men valde att svetsa ytterligare lite för en annan, nättare fason på benkåpan. 
Arbetet hade skyndats på och onekligen gjorde sig skotrarna i facktidningarnas notisspalter. Men bakom kulisserna var det inte mycket till löpande band och farkosterna var nätt och jämnt utprovade. Desto mer möda lades på olika vattendekaler och kulörkombinationer, en konst som de gamla cykeltillverkarna behärskade. När de halvfärdiga skotrarna nådde kunderna (och reklamationerna började strömma in) pyste energin ur projektet. Apollo Biet och Svalan Scooter surrade respektive flög något enstaka år 1954-55. Endast ett 40-tal Biet byggdes och kanske 100 Scooter. Kvar på hyllorna hos John Benson Fabriks AB låg hundratals osålda motorer.