En av tre i Tvååker

För Monark blev Monarpeden en framgångssaga. Liksom med bulliga Husqvarna Novolette kände alla igen de blå Monarkmopederna. Med en rivstart drog försäljningen igång 1953. Accelererade snabbt vidare men stannade inte av, som Novolettekonceptet vilket lades ner 1956, tvärtom fortsatte Monarpeden att utvecklas. Per-Ola Carlsson i Tvååker utanför Varberg gillar Monarks storsäljare skarpt. Hittills har det blivit tre och samtliga har krävt mängder av arbete, vilket passat bilplåtslagaren och bilmekanikern Per-Ola perfekt. 

– Den svartvita ägdes av en äldre man. Sista tiden var han så dålig att han lade mopeden på sidan och kröp upp i sadeln. Men han är borta nu. Jag har rättat till en hel del efter honom, lackerat om allt utom tanken men samtidigt inte gjort det ”för” fint. Alla vajrar är original och motorn har jag bara sett över. Ett tag körde jag omkring med vansinnestrim, men det håller det inte för kom jag på, så nu tar jag det varsamt.

Mopeden är i ett härligt, ärligt skick. Inte överrenoverad och dess svartvita skrud känns nästan en smula tillbakadragen, men låt er inte luras. Det här är Lyxmonarpeden från 1962 och den såldes i långt flera och ännu tjusigare lacker. Till 1963 kom både starkare belysning och fem gånger starkare stoppljus i baklyktan av biltyp. Ramen som gjorde debut redan 1957 var Monarks första med bakfjädring och skulle hänga kvar, ända fram till 1972. 

– Den gröna fann jag i Skåne, komplett men i ett väldigt dåligt skick. Jag har lackerat om den själv, rätt nyans hittade jag under sadeln där solen inte kunnat bleka den, och den visade sig överensstämma med en VW-färg. Jag har delat med mig färgnumret till flera andra Monarpedägare. 


En titt på den gröna maskinen avslöjar 1960-års modell, baklyktan är av enklare utförande och ILO-motorn har trampstart. Även om Monark använde motorer av andra fabrikat, var det ILO-Piano en hel lång radda Monarpeder förlitade sig på, från 1957 fram till sammanslagningen med Crescent 1963. 
Monark var en mopedtillverkare av rang och sett i det ljuset tycks det märkligt att lagerhyllornas innehåll av byggkomponenter var så begränsat under tiden före sammanslagningen. Monarpeden avlöstes av Monarpeden. Typ ”kungen är död. Länge leve kungen”. Det rörde sig om ett årligt tronskifte grundat på ett mindre urval skärmar tankar sadlar vilka skickligt blandades för att bli till nästa storsäljare. Efter lätt omstuvning och kanske någon enda extra ny detalj räckte en fräsig lackering i nytt mönster för att publiken skulle uppfatta årets Monarped som nydanad och fräsch. Sedan finns det någon enstaka moped som knappt ingen människa känner till att de existerar.

– Den röda räddade jag från några småkillar, de körde bus i skogen. Jag såg att den stackars mopeden skilde sig från mina båda andra och hörde med Hans Lindblom, cykel- och mopedhandlare i Varberg och legendarisk Monarkreparatör. Han påstod att det rörde sig om en provmoped.

Mycket riktigt skiljer sig den röda Monarpeden på fler punkter. Framskärmen är av en typ som användes fram till 1956. Bensintanken och styrets täckplåt introducerades 1959 på lyxmodellen La Strada. Blandningen av årsmodeller glöms bort i samma stund som sidokåporna med sina två svagt svängda fartstreck kommer på tal. Liksom med den synnerligen långt utdragna ovanpåliggande täckplåten så förekommer ingendera av dessa detaljer bland Monarks alla broschyrbilder. Inte heller den extra stabila pakethållaren kom längre än till experimentstadiet. Per-Ola Carlsson i Tvååker kan vara nöjd med sitt pillande i garaget. Han har rätta handlaget och tack vare honom har tre utsatta mopeder återförts till livet. Samtliga av dem Monark. Men som ni redan fattat är det den röda som regerar.