Cobra med riv

Det är ett antal tuffa mopedmodeller som rullat ut från Mustangfabriken i Trelleborg. Rocket, Super Sport och Cross Special för att nämna några. Alltsamman började dock med rekorderliga modeller för vuxna. Spännande blev det först när Mustang Sport presenterades 1956. Visserligen lika tanig som vuxenmopederna, men vilken dragningskraft modellen fick på grabbarna med sin fräcka formgivning skumgummistoppade limpsadel och stentufft upplagda avgassystem! Med smeknamnet ”Flying Horse” och den ännu stabbigare treväxlade HMW-motorn året därpå, tycktes denna löddriga Mustang överlägsen det mesta i mopedväg. Så kom sextiotalet och med det parhästarna Mustang TT och Cross Special, kraftfullare och stöddigare än någonsin. Med bättre bromsar, kraftigare däck, stadigare ram och indirekt även Zündapps trimvänligare motor så rullade satsningen på ungdomen vidare.

På sjuttiotalet introducerades den tänkta tjejmodellen Mamba. En mer oblyg kopia av storsäljande MCB Compact får man leta efter. Men, efterfrågan på bananformade moppar visade sig vara enorm och omgående ringlade Mamba upp i topp på Mustangs försäljningslistor. Killar visade sig också digga Mamba, ormar tycktes gå hem i alla läger, och snart dök fler arter upp. Mustang Anaconda var en, men värst och snabbast högg Cobra vars stabila vaggram lätt överglänste både Anaconda och gamlingarna TT och Cross då det kom till tuffa tag. Fortfarande användes samma framgaffel, de rostfria skärmarna och självklart Zündappmotorn. Bensintanken från TT fick finna sig i att hamna uppochner på Cobraramen där den förutom vaggramen blev den mest uppenbara förändringen! 


Teknikens Värld gillade 1972 års nykomling, hyllade Speedwaystyret och konstaterade att markfrigången också funkade för crossbanan. Motorn hade bra drag och det gick att stegra moppen utan större svårigheter. Sadeln däremot, var inget annat än en planka. Samma sadel kallade Mustangfabriken påkostad och spänstig, inte alls hård, och speciellt stödet den gav i kurvorna framhöll man, fabrikens stolthet visade inga gränser. Någon väg behövdes egentligen inte, så bra var mopeden, och helst jämfördes Cobran med storasyskonet motorcykeln. Ingående beskrevs hur motorn kunde trimmas så mopeden blev till en 6-hästars mc. Vilket i själva verket inte var värt särskilt mycket i jämförelse med minsta mc-klassen, 125-kubikarna, som presterade det tredubbla. 

Gustav Alfredsson var lantbrukare, lite till åren kommen. Då han saknade körkort hade ett flertal mopeder avverkats. Att det 1972 blev en ny Mustang Cobra kan tyckas otippat för en äldre man på ute landsbygden, det blev också den sista mopeden för Gustavs del. När han gick bort tog en släkting över Cobran, körde någon liten tur men ställde sedan ner moppen i tvättstugan, där den blev stående i 23 år tills Raymond Karlsson i Vänersborg i våras köpte den. Vägmätaren visar 400 mil! Raymond gillar Cobran skarpt, och vid provkörning visar den sig vara lika kul att köra som det berättats, med bra drag i den otrimmade motorn. Fräckare färgsatt tycker Raymond, och tänker då på den andra versionen med sin blå ram och svartröda tank. Mustang Cobra konkurrerade med Mamba om att vara Mustangs storsäljare. Däremot byttes bensintanken ganska omgående ut, inpressningen på sidorna försvann då en rundnättare skapelse tog dess plats. Tvåfärgslackeringen behöll man däremot för ett tag. 

Nya modellbeteckningar dök upp medan andra snabbt försvann. Cobra Lyx lockade nya köpare  med kromad framgaffel och kedjeskydd. Den kromade baklampan med orange bromsljus byttes senare mot en modernare helröd lykta av plast på Cobra De Luxe, som kom 1976, samtidigt som strålkastaren krympte och hastighetsmätaren intog en modernare placering på styret. Den kritiserade sadeln fick äntligen bättre stoppning. 

Sedan tog sifferbeteckningarna över. När Cobra 1000 presenterades innehöll den samtliga av tidigare förbättringar, därtill enfärgad tank med en tunn fartrand dragen djärvt på tvären. Blinkers fanns för den som önskade. Alltså riktiga blinkers, inte med ficklampsbatterier vilket nogsamt framhölls, och i Mustang-Nytt hittades beskrivningen hur man enkelt på egen hand monterade transistoriserad varvräknare. Om alla de bångstyriga sladdarna hamnat rätt visade mätaren glatt på 4 500 rpm vid 30 km/h.

Mustang Cobra var i sanning en läckerbit, något man gärna rullade in i pojkrummet bara för att ha att titta på, om bara inte morsan hade protesterat så högljutt. Cobra 2000, den med helljusblinkfunktion, tog över ledarpositionen, men bara för en tid. Det var dags för det sista steget i evolutionen. Cobra 5000 GLS. Kalla den gärna för Kungscobran. Mustang Cobra 5000 GLS må ha varit blåblodig, men påminde inte den blå nyansen misstänkt mycket om bästsäljaren Puch Dakotas så kallade Dinoblå!? Likadant med den nya sadeln och den stora blanka pakethållaren stående rätt upp på bakskärmen!? Blinkers var nu originalmonterade och avgassystemet hade glidit ner på en mer traditionell placering under motorn, fortfarande från Zündapp, den så kallade högflänsmotorn som sedan 1977 varit häftigt svartlackerad. 

Än en gång byttes bensintanken, denna gång mot en större kantigare 10 liters, och under sadeln monterades betydligt snyggare täckkåpor över batteri och verktygsfack. Alltsammans toppades med gjutna lättmetallfälgar som enligt produktbladet var mer exakta. Bättre kunde det inte bli. På 1960-talet tilläts   Ford inte att lansera sin framgångssaga Mustang som Mustang i Tyskland. Mustang användes redan som modellbeteckning av lastbilstillverkaren Krupp. Det fick bli Ford T 5. En av Fords vassaste modeller någonsin heter lustigt nog Mustang Cobra. Exakt som denna Trelleborgs Velocipedfabrik vassaste modell, eller hur! Undrar bara vilka fler som använde sig av namnet Mamba? Och till vad!?