Ljuv musik
Med risk för felläsning på motorkåpan. Här kommer ILO. Skönsjungande som Jennifer Lopez, en klassisk maskin.
LO:s mopedmotorer såldes i stora kvantiteter genom ett gott renommé från tidigare högkvalitativa mc-motorer. En mängd tyska mopedtillverkare litade på ILO. En storkund i Sverige blev Monark. De första mopedmotorerna – ILO F 48 och FP 50 – var oväxlade och försedda med gjutjärnscylinder. 1955 släpptes en serie på uppåt 100 000 exemplar av klart modernare snitt kallad G 50, som hade kedjedriven primärtransmission. Den siktade in sig mot den stora massmotorn Sachs 50. Formatet var jämförbart men insidan betydligt mer up to date.
Övergången till elastisk tandrem, så kallad ”Synchroflexrem” gjorde underverk. ILO-motorns gång blev extremt mjuk och därtill förvånansvärt tyst. Tillnamnet ”Piano”, lånat från musiktermen ”pianissimo” i betydelsen svagt, satt som gjutet. ILO Piano fanns i tvåväxlat utförande och snart också treväxlat. Alltid handreglerat. Med tvåan ilagd och frikopplad lät sig motorn cyklas med. En genial lösning i teorin, det vet alla som försökt cykla med en död mopedmotor mellan fotbladen.
Pallas eller Encarvi–förgasare, bådadera användes att mata ILO Pianos lättmetallcylinder, som vid 4 300 r/m presterade lagenliga 0,8 hk. Fast det krävdes uppåt 4 800 r/m för att Monarpeden skulle toppa lagstadgade 30 km/h. I nr 8 1959 skrev Teknik för Alla i ett test att ILO Piano var ”inkörningsdegig men mycket varvvillig”. I Norge gav motorn två hästkrafter och hälften av detta tilläts från och med 1961 av svenska myndigheter. Nytt för det året var kickstart (en självklarhet på Lyx Monarpeden) även om tramporna fanns kvar ytterligare något år på de billigare modellerna. 1963 slutade Monark, som gått samman med Crescent, att använda ILO-motorer. Man slöt ett nytt avtal om motorleveranser med Husqvarna. Något år senare valde samma MCB–koncern att helt inrikta sig på Sachsmotorer. Just den gammalmodiga motor som ILO tänkt sig att konkurrera ut.
